Nu har jag gjort det. Jag har satt in en aspire peg. Starten blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Jag tillhörde en av de få som får lite mer problem och hamnade på lasarettet. Kan berätta mer sedan. 

Som sagt så skäms jag så mycket över att inte klara detta själv så jag har inte berättat det för någon mer än min familj. Eftersom jag ofta håller på med metoder och dieter så reagerade inte mina arbetskamrater så mycket när jag inte följer med och äter. Jag hade jätte många bra ursäkter också.

Pulver i 4 veckor gick jättebra och jag tappade 7 kilo redan där. Jag hade dessutom börjat redan innan att tugga ordentligt och äta saktare än vad jag brukar och då tappat 6 kilo på det. Där började jag tänka att jag kanske inte behöver hjälp men samtidigt så visste jag att jag inte skulle orka hålla på att äta 800 kcal och träna bort 2-300 kcal om dagen tills jag var i mål. Jo det var så mina dagar såg ut för att det skulle hända något på vågen   . Jag gillar ju att röra på mig så blir rastlös om jag inte går, gympar, zumbar eller step up:ar   

Mina vänner om det nu är det de är som säger att "Det bara är att äta mindre och träna mer" eller när jag tex tycker att någon kändis blivit smal och fin på tv så säger någon "Hon har säkert gjort en mag operation" nästa säger "Har ni hört om det där nya att trycka i sig mat och sedan tömma, fy vad äckligt" osv. 

Det har gått en månad. Ingen vet fortfarande vad jag gjort, ingen vet att jag legat på lasarettet. De tror att jag haft influensa då jag var tvungen att sjukskriva mig. Känns lite trist att behöva ljuga men jag orkar inte med allas prat, kommentarer och skitprat som folk som inte har annat att göra eller ett eget liv att leva håller på med. 

En del ser att jag gått ner i vikt och trots att jag inte börjat spola än så har jag pga att jag blev dålig gått ner 17 kilo allt som allt av mig själv men jag vet också att jag inte hade varit här idag om jag inte satt in pegen för nu inser jag att fetma är en sjukdom, att en del är ärftligt och att jag behöver hjälp att ändra mitt beteende och syn att se på mat och säkert mig själv även om jag tycker att jag duger som jag är, är självsäker och många säger att jag är vacker som jag är så vet jag att många delar i kroppen tar stryk och jag vill leva ett mer aktivt liv än vad jag kommer att orka med om jag går runt med 45 kilos övervikt. Jag vill inte vara mormorn/farmorn som står nedanför skidbacken och inte kan åka pga värk eller inte kunna åka vattenrutschbana med mina barnbarn för att jag inte får plats eller rent av inte ens leva pga stroke eller allt annat som fetma kan medföra. Man kan såklart inte gå säker ändå men jag kan ju iallafall försöka göra det jag kan för att förbättra mina chanser. 

God natt och på återseende   

Som ung tyckte jag alltid att jag var tjock, för mina klasskompisar var så små och tunna. Jag hade höfter och bröst tidigt, men såhär i efterhand, lite äldre och lite klokare så inser jag nu att jag var normalviktig.

Alltså jag var ju lika viktig som alla andra men just när det gäller vikten.... skojar bara   ,

ni fattar.

Jag började i tonåren att banta och mixtra med alla sorts dieter såklart för att jag vägde ett par kilo för mycket. Jag var jättefin när jag gifte mig, jag har gått ner igen efter båda mina barn. Sedan har jag åkt lite upp och lite ner tills för de sista 15 år sedan. Då har det mest gått uppåt och precis som många andra så har jag gått upp lite till efter varje bantningskur jag lyckats gå ner lite. 

En del av mina smala vänner (utan både höfter och bröst) talar om för mig att det är bara att äta mindre och träna mer. Det ligger såklart något i det men vi är ju väldigt olika även där. Ingen människa fungerar på samma sätt för då hade det varit extremt enkelt med allt vad människokroppen har att erbjuda. 

Jag har träffat två kvinnor som gått  med i aspiremetodens studiegrupp. De tyckte att jag skulle komma till skott och anmäla mig. Det var det bästa som hänt dem.

Jag tog kontakt med min läkare sommaren 2015 men då var det redan försent och jag fick ett brev där det bl.a stod: Att de inte kunde erbjuda ytterligare patienter deltagande och de avvaktar ställningstagande från Landstinget Blekinge huruvida aspire behandlingen skall erbjudas eller inte. Svar kommer under året. 

Lite besviken levde jag på som vanligt. Träffar vänner, planerar varje gång vi ska någonstans så jag har kalorier kvar att äta ( jag använder Lifesum, jättebra) tränar och har bättre kondition än många av mina kollegor som inte ser ut som jag  äter inga kakor, tårtor eller godis som bjuds på jobbet. Äter bara kakor ibland på kalas. Skäms över att köpa och äta glass ute på torget tex även om jag tränat eller sparat för att kunna göra det och hålla mig inom ramarna för jag har hört folk komentera andra som är stora och tycker då att de borde väl inte äta den där som de ser ut   . På viktfronten hände det väl inte jätte mycket under hösten. Ner några gram och upp igen som vanligt.

Tack för idag, kram för idag   

Hej. 

Tänkte dela med mig av mina känslor, tankar, med och motgångar inför mitt beslut om aspire metoden.

Jag har svängt många gånger om hur jag ska göra. Och skäms fruktansvärt mycket över att jag inte klarar detta själv. Det enda jag varit riktigt säker på är att jag inte vågar och vill göra den stora operationen med magsäcksförminskning. Jag vet också att jag kämpat på i många omgångar med olika dieter och saker som hjälpt mig, men numera går jag inte ner så lätt. Kanske för att jag börjar närma mig de 50. Det finns många fördelar med att fylla 50 men inte viktminsknings mässigt. Funderar lite på hur jag ska lägga upp detta och hör av mig igen imorgon. 

Puss och kram och ha en trevlig lördagskväll